Team Ella & Bella

Idag är det en sån där jobbig dag när jag saknar min älskade Saga lite för mycket. Om några dagar är det ett år sen hon gick bort. Förstår inte hur tiden kan gå så fort. Minns det som det var igår... det där telefonsamtalet från pappa....vad som hände med mig och min kropp.

 

Jag jobbade för tillfället i Stockholm i veckorna och Saga var hemma hos mamma och pappa i huset där hon vuxit upp. Klockan 7 på morgonen fick jag ett telefonsamtal när jag satt och körde bil. Det var pappa som ringde. Minns att jag blev lite smått chockad... Han brukade inte ringa klockan 7 på morgonen! Jag svarade och hörde så fort han öppnade munnen att det var något som var på tok.

 

Jag: Hej

Pappa: Hej Bella, vad gör du?

Jag: Sitter på essingeleden och kör bil. Vad är det?

Pappa: Du får köra av närmaste avfart. Jag måste berätta en sak.

 

Minns att jag blev förbannad och började härja om att han kunde säga vad som hänt på en gång, att jag inte kunde köra av eftersom jag jobbade. Han vägrade och sa att jag var tvungen att stanna bilen. Skrek och svor typ det högsta jag kunde att han fick säga vad fan det var frågan om och då gjorde han som jag sa. 

Han berättade att Saga hade ramlat ihop efter morgonpromenaden och dött. Mer än så fick jag inte reda på just då. En del härifrån är rätt svart, men jag minns att mina ben skakade så jag inte kunde köra bil, tårarna började hysteriskt rinna och jag började skrika som en galning. Pappa svor och skrek åt mig att jag skulle lugna ner mig och jag minns hur jävla förbannad jag blev på honom.. vafan trodde han liksom? att jag skulle kunna vara lugn efter vad han just berättat? Omöjligt. 

 

Jag slängde på luren och ignorerade hans samtal. Jag körde det fortaste jag kunde till kontoret i Solna och försökte samtidigt få tag på min chef som inte svarade (den dagen hade hon glömt sin mobil hemma) Så jag gav upp, åkte upp med bilen på taket och parkerade, sprang ner och lämnade alla nycklar och tog första bästa buss till mitt dårvarade hem i Sundbyberg. Packade ihop alla mina saker i hetts, tog pendeln ner till T-centralen och bokade det första x2000 som gick till Katrineholm. Fick vänta i kanske 15 minuter innan tåget kom. Under de 15 minuterna pratade jag med pappa igen och då berättade han hur allt gått till.

 

Jag ringde Moa (Min närmsta och bästa vän) och berättade vad som hänt. Hon tog bilen och åkte direkt hem till mamma som hade varit med Saga när hon föll ihop och dog, så mamma inte behövde vara själv (Hon var ju också helt hysterisk och förstörd). Pappa hade alltså fått ett samtal från mamma, precis när han hade hoppat på tåget till Stockholm och kunde för tillfället inte hoppa av i farten liksom. Så mamma hade varit med Saga själv när detta hänt. 

 

Moa hade också ringt och bokat tid på veterinärklinken så vi skulle komma in dit såfort jag kommit hem och fått sagt hejdå på de sättet jag ville. 

 

När jag var i Flen (sista stoppet innan Katrineholm) så ropade konduktören upp i högtalaren att vi skulle evakuera ett annat tåg vid sköldinge och att det skulle ta ett litet tag så KVICK som jag var så KUTADE jag genom tåget fram till den som körde och skrek att jag var tvungen att hoppa av för min mamma hade fått en hjärtattack och att jag inte hade tid att vänta. De tvärstannade tåget som precis hade börjat rulla och en av de som jobbade där sprang med mig till utgången och önskade mig lycka till. (Kände att jag var tvungen att dra till med något för att dem skulle lyssna och stanna) 

 

Moa fick åka från mamma och åka och hämta mig i Flen istället. När jag satt där och vänta på Moa så minns jag hur nervös jag började bli. Jag frågade Moa i telefonen när hon satt i bilen på väg att hämta mig hur Saga såg ut, om hon såg ut som henne osvosv... Moa sa att det såg ut som att hon sov och att hon såg fridfull ut. 

 

Väl hemma, så blev jag så nervös. Jag visste ju inte hur jag skulle reagera när jag skulle se henne ligga där....Jag var ju van vid att komma hem och bli attackerad av pussar och mys...men nu skulle jag istället få se min lilla tjej ligga där, död. Jag gick innanför hallen och vågade inte gå förbi hallen (där hon låg) Jag grät, minns att Moa tog min hand och sa att vi skulle gå tillsammans. Vi gick in och jaaa, jag vet inte vad jag ska skriva. Jag tappade typ all förståelse för något. Höll för munnen, tårarna rann, satte mig ner på knäna och bara kollade på henne. Först vågade jag inte ta på henne, men efter några minuter så tog jag på henne, hon var kall, men fortfarande varm under magen, längst in. Jag pussade henne, tog det farvälet jag ville och sedan åkte vi in. 

 

Mamma hade alltså varit ute på en snabb kiss och bajsrunda med Saga och när hon kom in hade hon börjat vingla (som om hon var full) började harkla sig(dreggla) och sedan la hon sig ned med huvudet mellan framtassarna. Mamma fattade ju först inte vad det var frågan om, så hon hjälpte henne till hennes korg, där hon sedan fick som något slags krampanfall, sen på nån sekund så dog hon. Allt detta gick VÄLDIGT snabbt och jag är glad över att mamma endå fanns vid hennes sida under tiden. 

 

Det första vår veterinär frågade oss om var om det fanns DCM fall i hennes släkt... och så var det ju, Sagas pappa dog i det.. och några av hennes syskon har också dött i DCM vad jag förstått. Nu kan jag ju inte sitta här och säga att hon dog av DCM men, det mesta pekar på det. 

 

Det som är så obehagligt med detta är att hon var helt frisk och kry och som vanligt tills denna dag. Vi hade alltså inte märkt av något alls.... man kan säga att hon dog knallfall... utan någon förvarning. Hon dog när hon var 6 1/2... alldeles för tidigt och jag saknar henne väldigt mycket. Att en hund kan betyda så mycket som dem gör kan inte alla människor förstå. För mig är mina hundar mitt liv. Det absolut viktigaste + min familj och vänner såklart. Jag värderar dem högst och ger dem allt jag kan för att dem ska trivas och må bra. 

 

Hade haft henne sen jag var 16 år... vi tränade och tävlade lite och ja, hon var en hund för sig :) Världsbäst helt enkelt. Min lilla musan. Här kommer bildbomb på henne!!!